Hakon Ahlberg

Ahlberg, Hakon, 1891–1984, arkitekt; bror till Alf Ahlberg. Ahlberg var slottsarkitekt för Gripsholms slott 1933–70 och var Medicinalstyrelsens arkitekt 1935–61. Han grundade SAR (Svenska Arkitekters Riksförbund) 1936, var dess förste ordförande och fungerade under många år som talesman för arkitektkåren.

Ahlbergs arkitektur kännetecknas av en kärv och rationell enkelhet med utgångspunkt i tjugotalsklassicismens respekt för tradition och humanistiska värden. Bland Ahlbergs byggnader märks Mälarhöjdens kapell i Stockholm (1928), Brunnsviks folkhögskola, Grangärde (1928–50), kyrkan i Malmberget (1945) och Dalarnas museum i Falun (1960). Som en tidig funktionalistisk tillämpning framstår Ahlbergs bostadshus i Hjorthagen, Stockholm (1934–35). Förutom många sjukhus i Sverige ritade Ahlberg också universitetssjukhuset i Maracaibo i Venezuela (1946–54).

Erik Ahlsén

Ahlsén, Erik, 1901–88 och Tore, 1906–91, arkitekter. Erik A. var under tjugo år knuten till Kooperativa förbundets arkitektkontor samtidigt som brodern Tore var medarbetare till Erik Lallerstedt och Gunnar Asplund. Från 1937 drev de gemensamt ett arkitektkontor i Stockholm. Deras stora produktion omfattade allt från möbler och inredningar till bostadsområden och centrumanläggningar. Bröderna A:s modifierade funktionalism karakteriseras av en medvetet ytupplösande material- och färgsamverkan samt av stark känsla för volymer. Sveriges första stadsdelscentrum, Årsta centrum i södra Stockholm, ritades av bröderna A. (1943–53) liksom bostadsområdet Henriksdalsberget i Nacka (1964–69). Bland andra byggnader som de utformat märks tillbyggnaden av Kristianstads rådhus (1937), PUB:s bohagshus i Stockholm (1955–59), Medborgarhuset i Örebro (1963–65) samt Statens institut för byggforskning i Gävle (1972–76).

Litteraturanvisning

"Bröderna Ahlsén", Arkitektur 1980.

Nils Ahrbom

Ahrbom, Nils, 1905–97, arkitekt, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm 1942–63, slottsarkitekt vid Vadstena slott. A. var 1931–50 i kompanjonskap med Helge Zimdahl och i en stram funktionalistisk arkitektur ritade de tillsammans flera skolor, bl.a. Norra flickläroverket (nuv. Sveaplans gymnasium) i Stockholm (1931–36) samt institutions-, kontors-, och industribyggnader. A. gestaltade utbyggnaden av Tekniska högskolan i Stockholm (1945–61), Landsarkivets tillbyggnad på Vadstena slott (1982–84) samt ritade de svenska ambassadbyggnaderna i Ankara och Tokyo (1960) samt i Beijing (1971) och Kairo (1976). A. har publicerat Arkitektur och samhälle. Funderingar över 50 års svensk arkitektur (1983).


Carl Bergsten

Bergsten, Carl, 1879–1935, arkitekt. B. drev eget arkitektkontor 1904–35, var chef för NK:s möbelavdelning 1916–21, byggnadsråd i Byggnadsstyrelsen 1925–31 samt tf. professor i arkitektur vid Konsthögskolan 1931–35. Han var en stark och egenartad arkitektbegåvning med ovanlig förmåga att föreställa sig rum. Han anknöt tidigt till den internationella modernismen och till Wien (rådhustävlingarna i Stockholm 1904–05, Norrköpingsutställningen 1906). B. såg nyklassicismen som "språngbrädet över till nya arkitekturformer" och beträdde detta med Liljevalchs konsthall i Stockholm (1916). Hans inredningar blev framträdande exempel på 1920-talets "Swedish Grace" (Svenska Amerika Liniens M/S Kungsholm, 1928). I Göteborgs stadsteater (1934) gjorde B. en raffinerad personlig sammanställning av klassicistiska och expressionistiska drag, som avvek från den samtida modernismens huvudlinje och blev fullt uppskattad först långt senare.

Litteraturanvisning

Carl Bergsten 1879–1935 (katalog, Norrköpings museum, 1964).


Axel Anderberg

Anderberg, Axel, 1860–1937, arkitekt. Efter framgång i tävlingen 1887 om nytt operahus i Stockholm specialiserade sig A. på teaterbyggnader, ofta gestaltade i en kraftfull barock-jugend. Förutom Stockholmsoperan (1891–98) ritade han teatrar i Karlstad, Kristianstad, Linköping och Norrköping samt Oscarsteatern i Stockholm (1905–06). Senare ritade han också en del större institutionsbyggnader som Naturhistoriska riksmuseet och Vetenskapsakademien vid Frescati i Stockholm (1907–16) samt Stockholms observatorium i Saltsjöbaden (1928–31).

Ivar Callmander

Callmander, Ivar, 1880–1951, arkitekt, son till Reinhold Callmander. Likt åtskilliga arkitekter i sin generation fick C. tidigt uppdrag från industri och näringsliv, i hans fall för telefonbolagen i Stockholm, Moskva och Warszawa, kulminerande med Södra Kungstornet i Stockholm (1921–26). Han blev känd för sina villor, bl.a. i Storängen i Nacka samt Carl Wilhelmsons ateljévilla i Fiskebäckskil (1912). Även hans mest monumentala verk, Skånska hovrätten i Malmö (1916), visar hans konstnärligt känsliga formspråk.

Hjalmar Cederström

Cederström, Hjalmar, 1880–1953, arkitekt. Utbildad som byggnadsingenjör drev Cederström arkitekt- och byggmästarverksamhet med sjukhusbyggnader som specialitet. Hans insats i planeringen av Södersjukhuset i Stockholm (1930–49) blev banbrytande även internationellt. Cederströms utpräglat "socialtekniska" synsätt tog sig uttryck i talrika initiativ i socialpolitiska frågor.

Litteraturanvisning

W. Pursche, "Ingenjör Hjalmar Cederström och hans samling i Stockholms stadsarkiv", bilaga till Stockholms stadsarkivs årsberättelse för 1966 (1967).

Peter Celsing

Celsing, Peter, f. 29 januari 1920, d. 16 mars 1974, arkitekt, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm 1960–69. C. var sin generations stora konstnärsarkitekt med viktiga insatser framför allt på två områden: 1950-talets kyrkobyggande och 1960-talets slutförande av Stockholms nya city. Hans arkitektur präglas av en raffinerad förenkling och kraftfullhet. Samtidigt som C. medvetet anknyter till äldre arkitektur är han i sin förenkling av formerna och sin materialanvändning i grunden modernist.

Med sin bakgrund hade han förankring både i svensk tradition och i tidiga internationella erfarenheter. Efter examen 1945 arbetade C. ett år i Beirut. Åren 1948–52 var han arkitekt vid Stockholms spårvägar och ritade stationer på sträckorna Gullmarsplan–Hökarängen och Thorildsplan–Råcksta. Från 1952 hade han egen verksamhet mest med kyrkobyggande men också med restaureringar och tillbyggnader som Operakällaren i Stockholm (1961). Härlanda kyrka i Göteborg (1952–58) var den första i en serie kyrkor med enkla volymer i mörkt tegel som kom att bli mönsterbildande. Sankt Tomas i Vällingby, Ludvika krematorium, Almtuna i Uppsala och Bolidens kyrka blev alla färdiga åren 1958–60.

År 1966 vann C. tävlingen om kulturhus, teater och riksbank vid Sergels torg. Hans projekt kom att bli det kulturella inslaget och den arkitektoniska höjdpunkten i den då hårt kritiserade citysaneringen i Stockholm. Det satte också stopp för diskussionen om att dra Sveavägen vidare ned mot slottet. Kulturhuset (1974) var en produkt av 1960-talets nya kultursyn: en betongskärm med öppna hyllplan som skulle ge "gatans stämning och verkstadens möjligheter". Teatern som blev provisoriskt riksdagshus (1971) var en del av samma komplex, liksom Riksbanken (1976) vid Brunkebergstorg. Riksbanken ingår dock i kvartersstaden söder om kulturhuset, och dess karaktär är en helt annan: sträng och högtidlig i svart, klovhuggen granit. Den slutna interiören är en av de arkitektoniskt mest genomarbetade i svensk 1900-talsarkitektur med takterrassens rekreationsanläggning som kulmen. Samarbetet med konstnärer (Ulrik Samuelson, Sivert Lindblom, Olle Nyman) har här liksom i flera andra av C:s byggnader varit viktigt. Till C:s övriga arbeten hör Nacksta kyrka i Sundsvall (1969) och Filmhuset i Stockholm (1970).

Far till Johan Celsing.

Claes Caldenby

Litteraturanvisning

Arkitektur 9 (1989) (temanummer om C.);

Lars Olof Larsson (utg.), Peter Celsing: En bok om en arkitekt och hans verk (1980);

W. Wang, The Architecture of Peter Celsing (1996).

Sigge Cronstedt

Cronstedt, Sigfrid (Sigge), 1869–1958, arkitekt; jfr släktartikel Cronstedt. C. praktiserade hos Ferdinand Boberg och fortsatte i ett liknande, för tiden modernt formspråk. Även uppdragstyperna var moderna: utställningsbyggnader (bl.a. i Gävle 1901), stationshus m.m. för Gävle–Dala järnväg, badhotellen Rindöbaden och Falsterbohus, sjukhus, kraftverk i bl.a. Hagfors och Uddeholm (1930) samt olika slags bostadshus. C. ledde också restaureringar, bl.a. av Ulriksdals slott (1916

David Dahl

Dahl, David, 1895–1974, arkitekt. I D:s typiska verk tillämpas funktionalismens formspråk med en nästan klassisk disciplin. Tillsammans med Paul Hedqvist svarade han för Katarina realskola (1931) och den arkitektoniska utformningen av Tranebergsbron (1934) och Västerbron (1935), alla i Stockholm. Han ritade där också Lyceum för flickor (1938) och var arkitekt för S:t Eriksbron (1937) och Skanstullsbron (1947). D. var 1937–60 byggnadsråd i Byggnadsstyrelsen.

F G A Dahl

Dahl, Frans Gustaf Abraham, 1835–1927, arkitekt. D. var en framstående representant för 1800-talets rationella institutionsarkitektur. Hans huvudarbete är Kungl. biblioteket i Stockholm (1871–77). Han ritade också sjukhus, posthus och skolor, Mariahissen i Stockholm (1885) och Sofiakyrkan i Jönköping (1888). D. hade en lång verksamhet som ämbetsman och lärare, i bl.a. ornamentik vid Tekniska högskolan i Stockholm 1877–1916. Kusin till Carl G. Dahls far och till Viking Dahls far.

Anders Diös

Diö´s, Anders, eg. Djus Anders Andersson, 1891-1986, byggmästare. D. bildade 1921 i Sala Byggnadsfirman Anders Diös, 1928 flyttad till Uppsala. Firman har bedrivit en omfattande verksamhet med byggen av de flesta typer, från bostadshus till kyrkor och industribyggnader. D:s intresse för kulturminnesvård har uttryckts i ett antal betydande restaureringsarbeten, som rikssalen på Uppsala slott (1931-32), Skoklosters slott (1968-72), Uppsala domkyrka (skyddsarbeten från 1935, restaurering fullbordad 1976) samt Palmhuset i Trädgårdsföreningen, Göteborg (1982-84). D. verkade som mecenat i olika kulturella sammanhang.

Litteraturanvisning

J. Gabrielsson, Anders Diös - mannen och hans verk (1986).

Fritz Eckert

Eckert, Fritz, 1852–1920, arkitekt. E. var verksam i Stockholm, där hans främsta arbeten är Curmanska villan vid Floragatan (1880) och Hovstallet (1895). Han ledde åtskilliga kyrkorestaureringar.

Adolf Wilhelm Edelsvärd

Edelsvärd, Adolf Wilhelm, 1824–1919, arkitekt, fortifikationsingenjör. Edelsvärd var en av de ledande arkitekterna i Göteborg 1850–60 med uppgifter som Hagakyrkan, Engelska kyrkan, stationshuset, barnhuset och olika byggnader för de Carnegieska bruken vid Klippan. Hans gedigna arbetarebostäder för Dicksonska stiftelsen i Haga blev mönsterbildande.

Edelsvärds idéer spreds inte minst genom Tidskrift för Byggnadskonst och Ingeniörvetenskap, som han med Gustaf Nerman utgav 1859–66. Edelsvärd bejakade tidens internationella strömningar och medverkade till en förändring av träbyggnadskonsten på landsbygden.

Som stockholmsarkitekt blev han mest bemärkt för den stora expositionsbyggnaden 1866 i Kungsträdgården och för centralstationshuset 1871. Detta blev till omfånget det mest betydande av de 297 stationshus som tillkom under Edelsvärds tid som Statens Järnvägars förste chefsarkitekt 1855–95, då han ansvarade för uppförandet av alla SJ:s husbyggnader, drygt 5 000.

Litteraturanvisning

G. Linde, Stationshus 1855–1895: A.W. Edelsvärd som järnvägsarkitekt (1989);

G. Linde Bjur, Arkitekt vid industrialismens genombrott (1999).

Edvin Engström

Engström, Edvin, 1890-1971, arkitekt. E. var länge anställd av Stockholms stad och präglade genom ett stort antal bostadshus många av de bästa stadsdelarna från 1920-tal till 1950-tal. Han ritade såväl flerbostadshus i måttlig skala, t.ex. i Rödabergsområdet och vid Blecktornsparken, som villor och småstugor i Bromma, Enskede och Brännkyrka.

Nils Einar Eriksson

Eriksson, Nils Einar, 1899–1978, arkitekt. E. vann 1927 ett av förstaprisen i tävlingen om Nationernas förbunds palats i Genève men fick ej förverkliga projektet. Han medarbetade hos Gunnar Asplund i Stockholmsutställningen 1930, drev egen verksamhet i Stockholm och flyttade 1932 till Göteborg. E:s huvudarbete är Göteborgs konserthus (1932–35), en av epokens förnämsta monumentalbyggnader. E. ritade inredning till Svenska Amerika Liniens italienskbyggda M/S Stockholm, som aldrig kom i trafik, och uppförde åtskilliga bostads- och kontorshus m.m., bland vilka märks Park Avenue Hotel i Göteborg (1950) och Folksam-huset vid Skanstull i Stockholm (1959, i samarbete med Yngve Tegnér).

Fred Forbat

Forbat [fɔ´r-], Alfred (Fred), 1897-1972, ungersk arkitekt. F. studerade vid Bauhaus i Weimar och var därefter verksam bl.a. som arkitekt i Berlin 1925-32 och som stadsplanerare i Moskva 1932. Han kom 1938 till Sverige och gjorde här framträdande insatser särskilt inom översiktlig samhällsplanering, bl.a. med generalplanen för Skövde (1949).

Sture Frölén

Frölén, Sture, 1907-99, arkitekt. F. svarade i slutet av 1930-talet för några av den funktionalistiska epokens elegantast utformade bostadshus i Stockholm, t.ex. Askrikegatan 9. I sin omfattande verksamhet ritade han senare byggnader av olika slag såsom idrottsanläggningar (Kungliga tennishallen i Stockholm, 1943), industrier (Hässelby värmekraftverk 1959, 1968), skolor och kyrkor.

Wolter Gahn

Gahn, Wolter, 1890–1985, arkitekt; jfr släktartikel Gahn. Efter att 1922 tillsammans med Gustaf Clason ha vunnit tävlingen om Kanslihuset i Stockholm (färdigt 1936) tog G. med affärshuset Drottninggatan 14 i Stockholm (1928) upp funktionalismens former. Han deltog i Stockholmsutställningen 1930 och var en av författarna till försvarsskriften acceptera (1931). Mest känt av hans följande verk är teater- och konserthuset i Karlskrona (1939).

Lars Magnus Giertz

Giertz [jærts], Lars Magnus, 1908–2008, arkitekt, bror till Bo Giertz, dotterson till Lars Magnus Ericsson. G:s analytiska intresse förde honom in på olika slags utvecklings- och systematiseringsarbete samt undervisning. Åren 1934–45 bedrev han arkitektverksamhet i kompanjonskap med Nils Tesch. G. grundade och ledde 1945–52 SAR Centralkontoret AB för beräkningar och annan service åt arkitektkontor. Som sekreterare i Samarbetskommittén för byggnadsfrågor utvecklade G. en systematik för bygginformation, de s.k. SfB-systemet, som fick bred användning i handböcker, kataloger m.m. Åren 1953–59 var G. forskningschef vid HSB och svarade i samarbete med Sven Wallander och Allan Skarne för många tekniska innovationer. Under 1960-talet ledde G. tekniskt biståndsarbete i Afrika och verkade sedan i bl.a. Rotterdam i internationellt informations- och dokumentationsarbete inom byggsektorn.

Torben Grut

Grut [grɵt], Torben, 1871–1945, arkitekt. Under sin verksamhet i Stockholm från 1903 t.o.m. 1920-talet betraktades Grut som en av sin generations ledande arkitekter, särskilt känd för idrottsbyggnader och olika slags representationsbyggnader. Gruts huvudarbete är Stockholms stadion (1910–12), vars ringmursliknande uppbyggnad i tegel han lyckades genomdriva mot en ursprunglig idé om en temporär träkonstruktion. Han ritade också Solliden på Öland (1906), Berga slott på Södertörn (1915), Stengårdshults kyrka (1910), tennishallar i Sverige och utlandet, villor, bankhus m.m. samt byggde om svenska ambassaden i Helsingfors till tessinsk barock (1923).

Far till William (Wille) Grut

Ernst Grönwall

Grönwall, Ernst, 1906–96, arkitekt. G. var verksam i Stockholm från mitten av 1930-talet och ritade ett stort antal bostadshus, såväl enstaka i innerstaden som gruppvis i ytterområdena, t.ex. Råcksta (början av 1950-talet). I hans produktion ingår också byggnader för industri och handel samt några utmärkta biograflokaler, av vilka Draken vid Fridhemsplan (1938) i Stockholm framstår som en av de bästa i Sverige. – Far till Anika Reuterswärd.

Erik Hahr

Hahr, Erik, 1869-1944, arkitekt, stadsarkitekt i Västerås 1909-35. Från 1897 drev H. egen arkitektverksamhet i Stockholm. Han blev känd för sin omsorg om stadsmiljön; hans talrika nybyggnader, bl.a. Aseas Mimerverkstad (1911-15) och huvudkontor (1916-17), utfördes ofta i tegel och betonade kontinuiteten med den gamla staden. H. utformade också Hovdestalunds begravningsplats i Västerås (1919-24) och ledde restaureringar, bl.a av Rytterns kyrka (1915). Han ritade även ett antal kraftverk, däribland Lilla Edet (färdigt 1926) och Krångede (1936). Med sin säkra behandling av material och hantverk får H. anses som en av sin generations bästa arkitekter. Bror till August H.

Paul Hedqvist

Hedqvist, Paul, 1895-1977, arkitekt, byggnadsråd i Byggnadsstyrelsen 1931-38, professor vid Konsthögskolan 1938-48. H. bedrev från 1924 egen verksamhet i Stockholm. Flera tidiga arbeten tillkom i samarbete med David Dahl. H:s 1930-talsproduktion ger fina exempel på funktionalismens arkitektur: radhusen vid Ålstensgatan i Bromma 1932, vattenverket på Lovö 1933, hangar- och stationsbyggnader på Bromma flygplats 1936 (utvidgning 1944), Bromma läroverk 1936, Vanadisbadet 1937, Fredhälls folkskola samt yrkesskolan på Kungsholmen (nuv. Polhemsgymnasiet) 1938, allt i eller nära Stockholm. H. blev under 1930- och 1940-talen den ledande skolbyggnadsarkitekten i Stockholm. Bland hans talrika senare verk märks ett antal höghus som ofta framträder dominerande: Skattehuset (1955) och Dagens Nyheters hus (1964) i Stockholm samt Kockums kontorshus i Malmö (1958).

Ragnar Hjorth

Hjorth, Ragnar, 1887–1971, arkitekt, byggnadsråd, chef för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå 1923–52, son till Hjalmar Hjorth. Ragnar Hjorths arkitektur präglas av klassisk finess och disciplin. Nobelstiftelsens hus, Sturegatan 14 i Stockholm (1926), visar ett förnämt klassicistiskt formspråk. Hallands museum i Halmstad (1933) förebådar med sin symmetriska plan Tekniska museet i Stockholm (1936), där formerna är funktionalismens. Hjorth utformade också Karlaplan i Stockholm med fontänen (1931). Bland hans talrika restaureringar märks främst Gustav III:s paviljong på Haga (1937–48).

Hjorth var även en framstående tecknare, känd för sina kolteckningar av klockstaplar och andra arkitekturmotiv.

Aron Johansson

Johansson, Aron, 1860–1936, arkitekt, verksam i Stockholm. J:s största arbete är riksdags- och riksbankshusen på Helgeandsholmen (1892–1906). Han har även ritat Danvikshem i Nacka (1913), bankbyggnader och telegrafhus i åtskilliga städer m.m. J:s arkitektur är oftast massivt monumental.

Cyrillus Johansson

Johansson, Cyrillus, 1884-1959, arkitekt, verksam i Stockholm från 1906. J. anknöt i sina arbeten till svensk brukstradition men också till samtida tysk och kinesisk traditionell arkitektur. Han hade åtskilliga uppdrag åt industrin (från 1915 i samarbete med AB Industribyrån) men ritade också kontors- och bostadshus, stadsplaner m.m. Bland verken märks Vin- & Spritcentralens lagerhus nära Norrtull (1923) och Centrumhuset vid Kungsgatan-Sveavägen (1929), båda i Stockholm, Värmlands museum i Karlstad (1929) samt den arkitektoniska gestaltningen av Årstabron i Stockholm (1924). I Byggnaden och staden (1936) publicerade J. egna verk.

Birger Jonson

Jonson, Birger, 1890–1977, arkitekt. Jonson var Ivar Tengboms främste medarbetare i Stockholms konserthus och drev därefter (från 1926) egen verksamhet. Filadelfiakyrkan i Stockholm (1930) blev uppmärksammad som modernt kyrkorum.

Åren 1931–55 var Jonson SJ:s chefsarkitekt; hans mest berömda arbete där var stationsbyggnaden i Falköping (1933). Jonson ritade också bl.a. Storliens högfjällshotell (1934).

Erik Josephson

Josephson, Erik, 1864–1929, arkitekt, verksam i Stockholm från ca 1890; jfr släktartikel Josephson. I sin omfattande produktion visade Erik Josephson både formsäkerhet och stort tekniskt kunnande, vilket framträdde i byggnader av mycket olika typer. Han ritade bl.a. bankhus (däribland dåvarande Skandinaviska Kredit AB:s huvudkontor vid Gustav Adolfs torg i Stockholm, 1916), kaserner (bl.a. Livgardet till häst i Stockholm, 1897), Grand Hôtel Saltsjöbaden (1893), privatbostäder samt de stora kraftverken i Trollhättan (1906–21, även innefattande gestaltning av miljön kring kanalen), Älvkarleby och Porjus. Josephson har också ritat möbler samt förlagor till silverarbeten.

Litteraturanvisning

Einar Berg, Erik Josephson och svensk kasernarkitektur (1975)

Wilhelm Klemming

Klemming, Wilhelm, 1862–1930, arkitekt, brorson till Gustaf K. K. var mångsidigt verksam, även som byggnadsentreprenör och företagare samt propagerade för badanläggningar och trädgårdar. Hans mest kända verk i Stockholm blev Centralbadet (1904), vars verkställande direktör han också var.

Erik Lallerstedt

Lallerstedt, Erik, 1864–1955, arkitekt, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm 1907–29; jfr släktartikel Lallerstedt. L. intog en framträdande position i svensk arkitektur under 1900-talets första decennier. I sitt första större arbete, ombyggnaden av Konstakademien 1892–96, tillämpade han ännu akademins stilhistoriska principer, medan stationshusen på järnvägslinjen Ängelsberg–Vansbro från 1900–02 ritades i en personligt hållen jugend. I massivare tegelarkitektur märks därefter bl.a. byggnader för försäkringsbolagen Trygg (1906–09) och Thule (1915–17) samt för Tekniska högskolan (1914–40), alla i Stockholm. Tillsammans med Sigurd Lewerentz och David Helldén ritade han Malmö stadsteater (1933–44). L. hade stor betydelse som lärare och som prisdomare vid arkitekttävlingar. Han gav ut Fragment: Brev och episoder (1949).

Sigurd Lewerentz

Le´werentz, Sigurd, f. 29 juli 1885, d. 29 december 1975, arkitekt, inom sin generation en av de ledande. L:s begränsade produktion kännetecknas av en utomordentlig formsäkerhet, ofta radikalt enkel men aldrig ytlig, och med ett formraffinemang som ibland drivs mot det extrema och ger en exklusiv prägel. L. öppnade 1911 eget kontor i Stockholm, till 1917 i kompanjonskap med Torsten Stubelius (1883–1963). Tidiga arbeten omfattade bostäder, stadsplaner samt möbler och inredningsföremål. Tillsammans med Gunnar Asplund vann han 1915 första pris i tävlingen om Skogskyrkogården i Stockholm; L:s insatser i genomförandet gällde främst landskapet samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet (1926). Han vann också tävlingen om Östra kyrkogården i Malmö 1916, som han sedan förverkligade i etapper.

L. medverkade på Göteborgsutställningen 1923 och Stockholmsutställningen 1930; till den senare ritade han bostäder, möbler och tapeter m.m. samt utställningens emblem och affischer. Bland hans följande byggnader märks Riksförsäkringsanstalten i Stockholm (1931) och Villa Edstrand i Falsterbo (1936). Han vann tävlingarna om Malmö stadsteater 1932 och 1935, men fick utföra uppdraget tillsammans med andrapristagarna Erik Lallerstedt och David Helldén (teatern färdig 1944). Från 1940 ledde L. egen fabrik för stålfönster m.m. i Eskilstuna. Efter de två tävlingarna om Uppsala domkyrka 1946–47 och 1949–50 rekommenderades hans förslag till utförande. Ett flerårigt samarbete med Peter Celsing följde, men uppdraget avbröts slutligen.

L:s sena berömmelse, även internationellt, nådde sin höjdpunkt med Markuskyrkan i Skarpnäck, Stockholm (tävling 1956, invigd 1960) och Sankt Petri kyrka i Klippan (1962–66), båda utförda i en hantverkspräglad tegelarkitektur som formades under arkitektens ledning på platsen.

Fredrik, Fjodor Lidvall

Lidvall, Fredrik (Fjodor), 1870-1945,arkitekt. L., vars far emigrerat från Sverige till Ryssland, var en av Sankt Petersburgs ledande arkitekter. Han ritade bl.a. N.A. Meltzers affärs- och hyreshus (1904), Azov-Donbanken (1907) och Hotell Astoria (1911-13), inledningsvis i en tung och magnifik jugendbarock som på 1910-talet lättades upp med drag av wiensk modernism. L. flydde 1917 till Stockholm, där han bl.a. ritade Tysta gatan 3-5 (1922) och Shellhuset vid Birger Jarlsgatan 64 (1924-27). Hans styrka låg i klassicistisk fasad- och detaljbehandling.

Litteraturanvisning

Arkitekturmuseet 1980.


Albert Lilienberg

Lilienberg, Albert, 1879-1967, stadsplanerare, förste stadsingenjör i Göteborg 1907-27 och stadsplanedirektör i Stockholm 1927-44. L. var en av de främsta företrädarna för Camillo Sittes stadsplanekonst. Med stor följsamhet gentemot de naturliga förutsättningarna gestaltade han bl.a. Landala egnahemsområde, Bagaregården och Kungsladugård, alla i Göteborg. Han utvecklade här Sittes idéer till att även omfatta de tidigare förbisedda gårdsmiljöerna. Göteborgsutställningen 1923 inspirerade L. till flera ytterligare arbeten, bl.a. anordnandet av Götaplatsen samma år. I planen för Nedre Norrmalm i Stockholm engagerade L. sig starkt, men utan framgång, för Sveavägens neddragning till Gustav Adolfs Torg. Gift 1909-26 med Ingrid Wallberg.

Litteraturanvisning

H. Bjur, Stadsplanering kring 1900: Med exempel från Göteborg och Albert Lilienbergs verksamhet (1984).

Fredrik Lilljekvist

Lilljekvist, Fredrik, 1863–1932, arkitekt, slottsarkitekt vid Gripsholm från 1895, byggnadsråd och chef för Byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå 1918–30. Lilljekvist var en av sekelskiftets tongivande arkitekter i brytningstiden mellan 1800-talets historiserande nystilar och jugend. Han genomförde betydande restaureringar av Gripsholms slott (1892–98), Kobergs slott (1896–97) och Strängnäs domkyrka (1907–10, i samarbete med Sigurd Curman).

Till 1897 års Stockholmsutställning ritade Lilljekvist bl.a. avdelningen "Gamla Stockholm" samt tillsammans med Ferdinand Boberg Industrihallen. Bland Lilljekvists nybyggnader märks i övrigt Österåsens sanatorium (1898–1901) samt huvudarbetet Dramatiska teatern i Stockholm (1901–08), som hör till de främsta exemplen på svensk jugen



Agi Lindegren

Lindegren, August (Agi), 1858–1927, arkitekt och konstnär, slottsarkitekt vid Drottningholm 1894–1921. Med formskicklighet och elegans tillämpade Lindegren det sena 1800-talets historiserande stiltänkande i bl.a. Biologiska museet i Stockholm (1893), "Cassels donation" i Grängesberg (1900) och Gustav Vasa kyrka i Stockholm (1906). Han utförde flera väggdekorationer inspirerade av bl.a. William Morris växtornamentik, framför allt vid sina kyrkorestaureringar.

Till Lindegrens större restaureringsarbeten hör Västerås domkyrka (1896–98, förändrad under 1960-talet), Mariakyrkan i Sigtuna och Trefaldighetskyrkan i Uppsala (båda 1906). Lindegren ritade även möbler, gjorde pastischerande inredningar i främst barockstil och utförde interiörritningar till bl.a. Trollenäs slott. Som grafisk konstnär utförde han bl.a. Nobeldiplom i början av 1900-talet. Han utgav också praktverket Mariakyrkan i Westerås (1902).

Litteraturanvisning

B-I. Johansson, I tidens stil: Arkitekten Agi Lindegrens liv och verk (1997).

Gustaf Lindgren

Lindgren, Gustaf, 1863–1930, arkitekt. L. verkade som lärare och praktiserande arkitekt för en patriotisk och historiskt förankrad arkitektur. I sina byggnader anknöt han ofta till svensk barock, t.ex. i polishuset på Kungsholmen i Stockholm (1903–11), länsresidenset i Karlskrona (1908–10) och rådhuset i Motala (1894). – Far till Gustaf Birch-Lindgren.
























Uppdaterat 2014-03-05